Hälsningar från Ryssland

Jag befinner mig på en rysk nedlagd idrottsplats. Vi
befinner oss mitt i skogen. Den plats som förr i tiden
var en levande symbol för frammåt anda. Med mig har jag
en guide. Han säger - sen de hade en kärnavfalls
anläggning en bit här ifrån la de ner stället.
Grundvattnet blev förgiftat. -Tala om det för dem; han
låter ledsen. Han visar mig sina kläder han hade när han
brottades. Från omklädningsrummen hör man hur det
fortfarande droppar. Symboliskt har man skruvat bort alla
hängare och lagt dem i ett hörn. Allt är så kusligt
stilla; jag tittar ut igenom fönstret och där det varit
vägar och trappor växer det höga träd; det är som träden
tagit över - och stillheten bara är kvar
efter ett myller av framgång. Jag är ledsen; vi går runt
och studerar detaljerna - hur det förfallna rummet med
dess glansdagar förvandlats till gråmulen
sömning realitet. Det trycker på. Tala om för dem
att hur än de borrar så går det åt helvete. Lättja och
ignorans är livsfarligt i detta sammanhang. Även om de nu
tänker beräknande. Denna plats går jag runt i minst fem
gånger. Jag känner samtidigt att någon söker ett
hem, precis som om hur man upplever när man går in
i ett övergivet hus. Hur synd det är att det förfaller
och att det ändå - liksom - vill stanna kvar i det.
Han får mig att tänka - vi måste gå nu. Jag tittar ut
igenom fönstret. Utanför är det höst och nedfallna eklöv
ligger på backen. Det är för osäkert här. Drömmen slutar