Så vandrar dessa själar

Så vandrar dessa själar ut och in från universum; de
transporterar glädje och energi. Så underbara blommor vi
kastar så universiella känslor vi känner; Men så
missförståddda vi blir av varandra.
Så lidelsefulla timmar vi är med varandra så underbara
timmar vi har tillsammans för att känna varandras
innerstasidor.
Nu sitter jag här och saknar någon väldigt speciell; så
som många andra med tiden fått lära sig göra och härda ut.
Framför mina innersta ögon finns en förskräckande bild -
Pappa som jag inte kan säga ett ord till och än om jag
försökte så svarar han ej, och jag finns där och inget går
att säga mer. Och 3 dagar innan full av ångest och sorg av
att inte få se sin son mer, som var så pedant över sitt
utsende så perfekt i vart enda vrå nu till sitt innersta
så förstörd och sargad att mina tårar inte kan hålla sig
tillbaka om hur grymt ödet kan leta sig in i det heligaste
man älskar.

Jag håller hans hand - försöker hitta någonting en insikt
till ett holisitiskt tillstånd - att alla vi människor är
speciella om vi bara tillåter oss - att vi alla har ett
ansvar att slapna av och se genialliteten viljan att
utvecklas bortom vad andra borde säga var fel eller rätt.
Att kärleken är vikigare än våldet och att kramen är
viktigare än tiden.
Så saknad.